Så här i sorgens stund bör man väl inte göra annat än att försöka glädja folk med ett samlat Alex Chilton-grepp.
Så - Box Tops-hits, Big Star-favoriter, förbisedda soloinspelningar, låtar som han gjorde covers på, covers på hans egna låtar, Chilton-produktioner, Chilton-influenser, sådana som har influerats av honom och åtskilligt annat. Nästan hundrasextio låtar på en Spotify-levererad spellista som innehåller allt ifrån The Cramps, Kathryn Williams, Ernest Tubb och Fats Waller till Jeff Buckley, Eddie Floyd, Wilco (hittar ni dem inte i spellistan så beror det på att de kallas »Various Artists«) och KC & The Sunshine Band.
Egentligen allt en människa i nöd behöver, särskilt en natt som denna. Världen och vi alla blir ju lite tommare utan Alex Chilton.
»People don't want Liz Taylor to grow older, they don't want Elvis to be dead, and they won't let Alex Chilton change.« ur boken »It Came From Memphis«, av Robert Gordon
Alex Chilton fick inte förändras. Det innebar nog, precis som i Liz Taylors fall, att han i själva verket aldrig fick åldras. Även om han allt försökte.
De två första Big Star-plattorna, »No 1 Record« (1972) och »Radio City« (1974), är ljudet av en ung människa som är ivrig om att komma vidare i livet men inte alltid kan (»Hanging out, down the street/the same old thing, we did last week«) eller får (»Won't you tell your dad 'Get off my back'/Tell him what we said 'bout 'Paint It Black'«). Möjligen ett utslag av att Alex Chilton, Big Stars främsta ansikte utåt, inte fick några särskilt vanliga tonår. Han var bara sexton när The Box Tops fick en USA-etta med singeln »The Letter« och hade inte ens fyllt arton när blue eyed soul-gruppen hade sex topp 40-placeringar på meritlistan.
Från kommersiellt framgångsrika Box Tops gick han vidare till Big Star, en brittiska invasionen-influerad popgrupp som i likhet med exempelvis Velvet Underground knappt sålde några skivor men vars fans samtliga tycks ha inspirerats till att starta egna band - från R.E.M. till Teenage Fanclub. På »Third/Sister Lovers«, Big Stars tredje album som sent omsider gavs ut 1978, började en bränd och desillusionerad Chilton att bryta ner sin musik. Det är en skiva som tydligt föregick otaliga postpunk- och konstrockövningar under det följande decenniet. Sångaren låter knappast ung längre, snarare livsluttrad och förbi. När skivan spelades in var han bara tjugofyra år. Ingen ville egentligen veta av honom längre.
Första soloplattan »Like Flies on Sherbert«, som förstärkte tendenserna från »Third/Sister Lovers«, var ett förvridet och kaotiskt lo-fi-mästerverk tydligt skapat av en människa i alarmerande förfall. Därifrån och fram till sin död ägnade Alex Chilton stordelen av karriären åt att låta gammal, eller i alla fall äldre än vad han var, genom att spela in gammal jazz, blues, evergreens och Sun-erans rock'n'roll. Live vägrade han att framföra Big Star-låtar, hellre ägnade han sig åt primitiv dekadens ihop med själsfränder som The Cramps och Tav Falco's Panther Burns eller leka crooner i material som »Volare«. Få tog det på allvar, så gott som alla ville att han i stället skulle ägna sig åt melodisk gitarrpop och ljud av romantisk ungdom igen, ofta kallades hans solokarriär »bortslösad«. Till slut föll han till föga och återförenade Big Star 1993, även om det för Chiltons del handlade mindre om söt nostalgi och mer om krass överlevnad. Likadant när han gjorde återföreningsturnéer med Box Tops.
Nu är Alex Chilton, en av de stora Memphis-konstnärerna, död - han fick aldrig bli riktigt gammal. Alex Chilton, som troligen gick bort i en hjärtattack, blev femtionio år.
Det bästa man kan säga en sådan här dag sjöng Paul Westerberg i The Replacements redan för tjugotre år sedan: »Children by the million scream for Alex Chilton when he comes 'round/They sing 'I'm in love, what's that song/I'm in love, with that song.'«
Patrik Lindgren gillar en skiva som utforskar kopplingarna mellan elektronisk dansmusik och distad rock’n’roll.
Ett annat av veckans mer prominenta skivsläpp, Jaheims »Another Round« närmare bestämt, recenseras i Sonic #52 som nu är lämnat på tryck och når prenumeranterna i nästa vecka. För övrigt ett kanonnummer - lös prenumeration nu!
För en fullständig lista över våra sajtrecensioner, klicka på »Recensioner« i menyn till vänster.
Syd Barrett flyttade in på 101 Cromwell Road i Earls Court och blev aldrig mer densamme, Otis Redding dog och George Harrison spanade in vad som egentligen hände vid Haight-Ashbury. Mycket hände det här året. »Nightmare« med The Whyte Boots, Brigitte Bardots »Contact«, Frank Sinatras »Drinking Again«, P.J. Probys »Niki Hoeky« och »Struttin' With Some Barbecue« med Lee Konitz händer rentav fortfarande. Ja, där den Spotify-förmedlade och drygt fem timmar långa 1967-spellistan befinner sig - där bör du vara.
Bob Dylan somnade då Joni Mitchell spelade upp sitt nya album »Court and Spark« för honom, Duke Ellington dog och tre slynglar vid namn Tom, Mike och Benmont lämnade Gainesville, Florida, för LA, Kalifornien. Mycket hände det här året. »Walkin' in the Sun« med Percy Sledge, »Eguae Oba« med Joseph Osayomore, John Holms »Maria, många mil och år från här«, Olivia Newton-Johns »If You Love Me (Let Me Know)« och »Boogie Thing« med James Cotton händer rentav forfarande. Ja, där den Spotify-förmedlade och drygt sju timmar långa 1974-spellistan befinner sig - där bör du vara.
Geffen sajnade Sonic Youth, Steve Marriott dog och på den amerikanska Grammy-galan delade Jack Nicholson ut en »Lifetime Achievement Award» till Bob Dylan. Mycket hände det här året. »One« med U2, »Stars« med Simply Red, Matthew Sweets »Winona«, »Postcard Summers« med This Perfect Day och Moe Tuckers »Too Shy« händer rentav fortfarande. Ja, där den Spotify-förmedlade och drygt sju timmar långa 1991-spellistan befinner sig - där bör du vara.
Det är inte utan bestörtning Sonic-redaktionen tar emot beskedet att Mark Linkous, mannen bakom Sparklehorse, har lämnat oss. Han tog sitt liv i går, den 6 mars.
Sparklehorse-debuten »Vivadixiesubmarinetransmissionplot« - släppt 1995, »hände« egentligen först 1996 - får nog betecknas som ett av nittiotalets centrala amerikanska alternativalbum. Dess speciella mix av spröda countryfolkballader, uppfuckad Tom Waits-blues, distat gitarrskrammel och bitterljuv pop lät inte som någonting annat när det gavs ut, och gör det knappt än i dag.
Förutom tre ytterligare Sparklehorse-plattor samarbetade Mark Linkous med Danger Mouse och David Lynch på det stjärnspäckade (Iggy Pop, Nina Persson, Julian Casablancas med flera) albumet »Dark Night of the Soul« (som efter diverse juridiska turer slutligen ska ges ut i sommar) och med Fennesz på »In the Fishtank«. Han producerade också första A Camp-albumet, Daniel Johnstons »Fear Yourself« och stod bakom Daniel Johnston-tributen »The Late Great Daniel Johnston: Discovered Covered«.
När John Hiatt är som bäst är han så mycket människa. Men ibland är han, om man ska tro Pierre Hellqvist, inte mer än människa. Bland annat på sitt nittonde album i ordningen.
Peter Bjorn And Johns frontman är onekligen något på spåren när han nu börjar sjunga på svenska. Jenny Sörby tilltalas av en sorts retropop som är smart och egen.
När den frisinnade jazzkvintetten tar sig an musik från Clint Eastwoods filmer är det rakt igenom snyggt och finurligt. Men för Patrik Lindgren infinner sig aldrig det där extra lilla lyftet.
Göteborgskvartetten gör rätt i att ta sin indiepop vidare. Ändå måste Patrik Lindgren konstatera att »European« inte riktigt är i nivå med föregångaren »Migration«.
Ett flertal andra av veckans skivsläpp är recenserade i aktuella Sonic #51. Bland dessa kan nämnas The Knife, Johnny Cash, Embee, Shout Out Louds, Tomas Andersson Wij, Johan Borgert & Holy Madre, Efterklang, Terry Lynn, Sophie Zelmani och Josh Rouse.
För en fullständig lista över våra sajtrecensioner, klicka på »Recensioner« i menyn till vänster.
Branschtidningen Billboard slutade kalla svart musik »race music« för att i stället (efter en idé av Jerry Wexler) börja använda begreppet »rhythm'n'blues«, Leadbelly dog och fyrtiofemtumssingeln lanserades. Mycket hände det här året. Wynonie Harris »I Like My Baby's Pudding«, Peppermint Harris »Fat Girl Boogie«, »Death at the Bar« med Kitty Wells, Tiny Grimes »Drinking Beer« och »Tangokavaljeren« med Lasse Lönndahl händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade låtar från 1949 kan vara det mest upplyftande just nu.
Paul Westerberg föddes, Billie Holiday dog och den unge gospelsångaren Wilson Pickett värvades till r'n'b-gruppen The Falcons. Mycket hände det här året. Vince Taylors »Brand New Cadillac«, Larry Williams »She Said Yeah«, »Farmer John« med Don & Dewey, The Swan Silvertones »Oh Mary, Don’t You Weep« och Charles Mingus »Boogie Stop Shuffle« händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade låtar från 1959 kan vara det mest älskvärda just nu.
Jerry Garcias aska spreds i den indiska floden Ganges, Tupac Shakur dog och The Stone Roses la av. Mycket hände det här året. Aaliyahs »If Your Girl Only Knew«, Gillian Welchs »Orphan Girl«, »Naked Eye« med Luscious Jackson, Bob Hunds »Istället för musik: förvirring« och »Meet Me in Heaven« med Johnny Cash händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade låtar från 1996 kan vara vad du behöver mest just nu.
I nya numret av Sonic publicerar vi en intervju med soulgiganten Wilson Pickett från 1999, gjord sex år innan han gick bort i en hjärtattack. Den som händelsevis inte känt på urkraften i denne Midnight Mover kan börja med att ta del av dessa klipp:
Funky Broadway Oerhört tung - närapå våldsam - version av 1967 års hitsingel, filmad live i Tyskland 1968.
Så här i sorgens stund bör man väl inte göra annat än att försöka glädja folk med ett samlat Alex Chilton-grepp.
Alex Chilton fick inte förändras. Det innebar nog, precis som i Liz Taylors fall, att han i själva verket aldrig fick åldras. Även om han allt försökte.
Det är inte utan bestörtning Sonic-redaktionen tar emot beskedet att Mark Linkous, mannen bakom Sparklehorse, 
