Det är dags att runda av »Varje år är ett bra musikår«-serien. Sextiotre år blev det, totalt 6300 låtar musikhistoria. (Vi får se om vi återkommer med en volym två på varje årtal så småningom...)
Och vi lämnar detta tema med tre utsökta musikår.
Laurie Anderson föddes, Al Jolson dog och Sam Cooke ersatte R.H. Harris i gospelgruppen The Soul Stirrers. Mycket hände det här året. Anton Karas »The Third Man Theme«, »Sausage Rock« med Doc Sausage & His Band, »Saturday Night Boogie Woogie Man« med Jimmy Liggins And His Drops Of Joy, Django Reinhardts »Darktown Strutters Ball« och Mabel Scotts »Baseball Boogie« händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade själsvärmare från 1950 får onekligen sommaren att kännas ännu mer behaglig.
Broder Daniels basist skivdebuterade, Big Pun dog och Sonic kom ut med sitt första nummer. Mycket hände det här året. »It Takes a Fool to Remain Sane« med The Ark, »911« med Wyclef Jean & Mary J. Blige, »Up With People« med Lambchop, Compulsive Gamblers »Stop & Think It Over« och »By Your Side« med Sade händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade fyrverkeripjäser från 2000 gör faktiskt kvällarna ännu ljusare.
Devo gav ut sitt första album på tjugo år, Alex Chilton dog och då Bono i München trillade på scen (»Because he stood too close to the EDGE!«, som någon formulerade saken...) slog han sig så illa att hela U2:s USA-turné fick ställas in. Mycket har hänt i år. »Floating Vibes« med Surfer Blood, »Chinatown« med Wild Nothing, Robyns »Dancing on My Own«, Shelby Lynnes »Like a Fool« och »Ridin' in My Car« med She & Him har rentav bara börjat hända. Hundra Spotify-förmedlade livsbejakare från första halvan av 2010 får oss att se fram emot återstoden av året.
Hultsfred var mycket, men framför allt var det nog det första stället där man hittade likasinnade.
I dagens internetvärld av sociala medier är det hur lätt som helst att finna själsfränder. Sommaren 1988 kunde den sextonåring som var jag ana att det fanns andra människor som lusläste Slitz eller varje söndagkväll lyssnade på »Bommen« i P3, men jag visste inte vilka de var eller hur de såg ut - i alla fall om man undantar Morris, Löfgren och Björn som slog följe med mig till Hultsfred 12-13 augusti med varsin tvåhundrafemtiokronorsbiljett i handen och en unison seriositet som gjorde att packningen inte tilläts rymma något annat alkoholrelaterat än ett spritkök.
Det här var på den tiden då man på festivalområdet förutom musikscener och matvagnar hittade stånd och tält där skivaffärer, mer eller mindre underjordiska tidningar, moraliskt förkastliga förlag och nästan uteslutande illröda organisationer höll låda. Vart man än stack in sitt huvud möttes man av något nytt, något oupptäckt, något utmanande eller stimulerande - för den som hade vuxit upp på landsorten var det en popkulturell Kiviks marknad.
Det svåra tredje albumet. I många fall en klyscha, i Scissor Sisters fall ett faktum, konstaterar Anders Dahlbom.
För en fullständig lista över våra sajtrecensioner, klicka på »Recensioner« i menyn till vänster.
Sajtrecensionerna tar nu ett litet semesteruppehåll och är tillbaka i augusti igen. Men det kan vara värt att hålla utkik på sajten även under juli månad, bland annat kommer vi att publicera de tre sista Spotify-listorna i »Varje år är ett bra musikår«-serien. Ha en skön sommar!
I dag släpps Håkan Hellströms samlingsalbum »Samlade singlar 2000-2010«. Nyligen kom en limiterad jubileumsutgåva på vinyl av debutsingeln »Känn ingen sorg för mig Göteborg«. Sonic har härmed det stora nöjet att meddela att vi lottar ut tre paket med både samling och singel. Vill du ha chans att vinna? Klicka här!
En av de sångare och låtskrivare som åtnjöt en välförtjänt renässans efter de båda »Country Got Soul«-samlingarna i början/mitten av nollnolltalet var den väldige träskbarytonen Larry Jon Wilson.
Nu har han tyvärr lämnat oss, sextionio år gammal, i följderna av en stroke. Minns Larry Jon Wilson genom att spela »Ohoopee River Bottomland«, »Sheldon Church Yard« eller någon annat av hans söderngotiska mästerverk från sjuttiotalet, eller titta på videon till »Shoulders« från 2008 års Honest Jons-utgivna, självbetitlade comebackalbum nedan.
När M.I.A.-skyddslingarna Sleigh Bells slutar anstränga sig för att framstå oförutsägbara närmar de sig någonting unikt. Problemet, enligt Niklas Elmér, är att det sker för sällan.
Han skulle ha hållit tillbaka på all rap och tydligare lyft fram sin sång. Isabel Nellde ser anledning att gnälla och knorra lite över det efterlängtade Drake-albumet.
Det börjar bli hög tid för den vackre engelsmannen att göra annat än uteslutande reproducera det förflutna. Pierre Hellqvist väntar sig mer av den uppenbart begåvade Pete Molinari.
Festivalsäsong igen... Såvida man inte är begåvad med en faslig massa pengar och/eller tid ställs man inför en mängd svåra beslut. Det finns så många faktorer att ta hänsyn till och väga mot varandra. Vilken festival är roligast? Vilken är starkast? Vilken har bästa läget rent geografiskt? Och datummässigt? Och sett till priset? Var finns det inga mygg och minst blaskig öl? Hur avlägsen är campingen och var är vakterna mest toleranta? Känns Jay-Z viktigare än Prince? Är Local Natives (bilden) mer sommar än Empire Of The Sun? Finner man mest drama hos Lily Allen eller hos Babyshambles-Pete?
Sonic ger viss hjälp till den villrådige genom att presentera tjugo akter från tio ledande festivaler på tio Spotify-listor. Lyssna, begrunda och må smaken leda dig rätt.
Bredvid Merle Haggards »I am What I am« är nog »Welder« årets countryalbum. En av de fåtaliga skivorna i genren som vägrar vara en sak, den rör sig över hela spektrat - musikaliskt, tematiskt, i attityden. Den är rootsig och högst samtida på en och samma gång, den är lika öm och känslig som den är käck och stundom provokativ, den har lika nära till skratt som till gråt. Och då har vi inte börjat gå in på Elizabeth Cooks röst. Hon är dessutom närapå för mycket country för att vara sann, även om hennes historia råkar vara sann. Hon är ett av elva barn till en hembrännare och en hillbillysångerska och »Heroin Addict Sister« handlar, just det, om en av hennes systrar.
Mavis Staples: You Are Not Alone Ry Cooder-producerade »We'll Never Turn Back« från 2007 var laddad, stämningstät, nödvändig att få ur sig. Men det av Jeff Tweedy ombesörjda albumet »You Are Not Alone« är varmare, mer lustfyllt och avslappnat. Inte minst Tweedys bedårande titelspår. Det låter som att de inblandade haft mysigt tillsammans där i Chicago. Materialet utgörs av nyskrivet från Wilco-sångaren, ett par uddaspår från Staple Singers-katalogen och tolkningar på sådana som Randy Newman, Little Milton och Creedence Clearwater Revival. Längst fram i bandet står Mavis magnetiske turnégitarrist Rick Holmstrom och vibrerar som ett helt Mississippi-delta. »You Are Not Alone« släpps 15 september.
Frazey Ford: If You Gonna Go
En The Be Good Tanyas-tredjedel går solo - »Obadiah« släpps i juli - och gör det med en folksoul någonstans mellan Hi Records och orgeln som skuggar Bob Dylan på »Visions of Johanna«.
Elvis Presley tog körkort, Ritchie Valens pappa dog och en sextonårig Jerry Lee Lewis fick återvända hem till Ferriday, Louisiana, efter att ha spelat boogie woogie-versioner av psalmer på sin utbildning vid Southwestern Bible Institute i Waxahachie, Texas. Mycket hände det här året. »The Train Kept a-Rollin'« med Tiny Bradshaw, »Avskedsssång från Hawaii« med Yngve Stoor, Lefty Frizzells »Mom and Dad's Waltz«, Jackie Brenstons »Rocket 88« och Sarah Vaughans »A City Called Heaven« händer rentav fortfarande. Hundra höjdpunkter från 1951 lever på en Spotify-förmedlad spellista.
Atomic Swing la ner verksamheten (för att återuppta den 2006), Laura Nyro dog och Oasis tredje album »Be Here Now« sålde fyrahundratjugotusen ex första dagen enbart i Storbritannien. Mycket hände det här året. Redd Kross »Mess Around«, »Ain't That Enough« med Teenage Fanclub, »All Mine« med Portishead, Weeping Willows »Under Suspicion« och »4 Seasons of Loneliness« med Boyz II Men händer rentav fortfarande. Hundra höjdpunkter från 1997 lever på en Spotify-förmedlad spellista.
På Academy of Country Music Awards bar Natalie Maines från Dixie Chicks en t-shirt med trycket »FUTK« riktat till en viss biffig manlig countrysångare, Nina Simone dog och Sonic-redaktionen prisades en smula orättvist för skådespelarinsatsen som Fab 3 i SVT:s »Studio pop«. Mycket hände det här året. »Göteborg« med Björn Olsson, »September When It Comes« med Rosanne & Johnny Cash, »Pass This On« med The Knife, Alicia Keys »You Don't Know My Name« och Gillian Welchs »One Little Song« händer rentav fortfarande. Hundra höjdpunkter från 2003 lever på en Spotify-förmedlad spellista.
En av de sångare och låtskrivare som åtnjöt en välförtjänt renässans efter de båda »Country Got Soul«-samlingarna i början/mitten av nollnolltalet var den väldige träskbarytonen Larry Jon Wilson.
Festivalsäsong igen... Såvida man inte är begåvad med en faslig massa pengar och/eller tid ställs man inför en mängd svåra beslut. Det finns så många faktorer att ta hänsyn till och väga mot varandra. Vilken festival är roligast? Vilken är starkast? Vilken har bästa läget rent geografiskt? Och datummässigt? Och sett till priset? Var finns det inga mygg och minst blaskig öl? Hur avlägsen är campingen och var är vakterna mest toleranta? Känns Jay-Z viktigare än Prince? Är Local Natives (bilden) mer sommar än Empire Of The Sun? Finner man mest drama hos Lily Allen eller hos Babyshambles-Pete?
