Man kan säga det som Dr. John gör i sin självbiografi »Under a Hoodoo Moon«:

    »One of the great things about Louisiana music is that whether it's brass bands, progressive jazz groups, traditional jazz groups, spiritual church singers, sanctified church players, gris-gris and santeria hymns and chants, even pop, rock, country, and soul - if it came from New Orleans it has a flavor all its own, a sound distinguished by the beat and, if the song has lyrics, by the attitude. In the music, it's fonk, a syncopation on and around the beat. In the lyrics, it's a mixture of street smarts and soulfulness.«
    Tror du inte The Night Tripper bör du låta dig motbevisas av den tredje Spotify-listan i serien »Varje amerikansk stat är en bra musikstat«, som denna gång hänger sig åt Louisiana. Här finns allt det där, och lite till. Här finns rentav en mängd artister som inte har med New Orleans alls att göra (även om de flesta på listan närvarande de facto har det på ett eller annat sätt) men, tro oss, gärna skulle vilja ha det - eller som vet hur det är att längta dit.
    Faktum är att vi är tämligen övertygade om att det blir svårt för resterande amerikanska musikstaters spellistor att mäta sig med de kickar som här paraderar förbi i ett lika färgstarkt som kakofoniskt karnevalståg. Här finns voodoodrottningar, kreolkungar, alligatorer, bisamråttor och rätt många skumma cajundrinkar. Här finns dragspel, fioler, trianglar, tvättbrädor och junco partners. Här finns skaldjur, salta bönor, grodlår, jambalaya och en jävla massa gumbo. Här finns till och med Van Halen.

  Ta gärna del av våra tidigare inlägg i denna serie; Alabama och Texas.

»You just can't live in Texas
if you don't have a lot of soul«
- The Sir Douglas Quintet »At the Crossroads«

De givna är så klart med: Doug Sahm, Willie Nelson, Waylon Jennings, Bob Wills, Lightnin' Hopkins, ZZ Top, Lyle Lovett, Freddie King, Beyonce, Buddy Holly, Roy Orbison, Janis Joplin, Joe Tex, Roky Erickson, Flaco Jimenez, Scarface, Dixie Chicks, Dicks.
   Men det är inte alltid man tänker på The Doobie Brothers i samma mening som staten Texas, eller minns att Elton John skrivit oförglömligheter i ämnet, eller att den kanske allra bästa Texas-låten faktiskt framförs av Torsson.
   Och har Greg Cartwright från Memphis-bestar som Oblivians, Compulsive Gamblers och Reigning Sound någonsin låtit mer rabiesgläfsande än i inhoppet på The Deadly Snakes »West Texas Sound«? Blir man inte väldigt sugen på att ge sig långt ut i dunkla nätter när man hör Robert Earl Keens »Corpus Christi Bay«? Vad är det egentligen som Texas gör med musiken och vad har musiken egentligen gjort med the Lone Star State och vad är det musikstaten Texas gör med oss som lyssnar? Sätt dig i tillbakalutad position, lyssna igenom Spotify-spellistan och hör hur du långsamt förändras.

  Spana även in musikstaten Alabama.

1. Den öronbedövande publiksången från vad som måste ha varit festivalens samtliga besökare gjorde så att man i perioder inte hörde någonting av musiken från Håkan Hellströms-band. En sådan här afton kändes det helt okej. Håkan gav oss Way Out Wests största leende, Way Out Wests mesta tårar. Ullevi nästa sommar?

2. Pavement! Det är något visst med infriade förväntningar. I »Range Life« lät de rentav bättre nu än då.

3. Bloody Mary-frukosten med Håkan och Markus på Joe Farellis.

- Så länge de kommer till mig tänker jag göra mitt bästa med dem. Det är en låtskrivares förbannade plikt.
    - Och jag skulle vilja bli ihågkommen som en som »told it like it was«.
    Det var Hank Cochran själv som sa det, i den intervju som Lennart Persson gjorde till Sonic #9.
    I samma artikel beskrev Lennart den legendariske countrylåtskrivaren så här: »Så är det ofta med Hank Cochrans låtar; de talar sanning, de kommer ofta väldigt nära, de glöder fortfarande, de blir aldrig omoderna.«
    Exakt så är det. Man påminns om det faktumet när man efter beskedet om Hank Cochrans bortgång lyssnar igenom alla de inspelningar som har gjorts på hans låtar; »I Fall to Pieces«, »She's Got You« (eller »He's Got You«, beroende på vem som sjunger den), »Don't You Ever Get Tired (Of Hurtin' Me)«, »Make the World Go Away«, »Don't Touch Me«, »It's Not Love (But It's Not Bad)«, »You Comb Her Hair« och de andra.

  Vår Spotify-lista i ämnet ger bevis.
    Hank Cochran började göra sig ett namn som del av duon The Cochran Brothers - där blivande rock'n'rollstjärnan Eddie Cochran, som han trots namnet inte alls var släkt med, utgjorde andra halvan. Något direkt genombrott som artist fick Hank Cochran aldrig, det var som låtskrivare åt andra han blev en av de riktigt stora och det började när Patsy Cline 1960 spelade hans - och Harlan Howards - »I Fall to Pieces«. En låt hon inte alls gillade men likafullt fick en countryetta och stor pophit med. Andra som med framgång spelat in Hank Cochran-material är Eddy Arnold, Ray Price, Burl Ives, George Jones, Merle Haggard, Bettye Swann, Elvis Presley, Ronnie Milsap, Etta James, Vern Gosdin, George Strait och Rosanne Cash, för att bara nämna några.
    Det var också Hank Cochran som såg till att bardiskpolaren Willie Nelson fick ett skivkontrakt, bara en sådan sak.
    - Hank skrev om egna upplevelser, sådant han kände. Lika ofta som han gick och kärade ner sig fick han sitt hjärta krossat, så han bar omkring på många känslor. »You walk by and I fall to pieces«, det säger egentligen allt, minns countrysångaren Bobby Bare sin vän.
    I torsdags avled Hank Cochran i sitt hem, sjuttiofyra år gammal, efter en längre tids sjukdom. Som han själv skulle ha uttryckt saken; ain't life hell.