- Så länge de kommer till mig tänker jag göra mitt bästa med dem. Det är en låtskrivares förbannade plikt.
- Och jag skulle vilja bli ihågkommen som en som »told it like it was«.
Det var Hank Cochran själv som sa det, i den intervju som Lennart Persson gjorde till Sonic #9.
I samma artikel beskrev Lennart den legendariske countrylåtskrivaren så här: »Så är det ofta med Hank Cochrans låtar; de talar sanning, de kommer ofta väldigt nära, de glöder fortfarande, de blir aldrig omoderna.«
Exakt så är det. Man påminns om det faktumet när man efter beskedet om Hank Cochrans bortgång lyssnar igenom alla de inspelningar som har gjorts på hans låtar; »I Fall to Pieces«, »She's Got You« (eller »He's Got You«, beroende på vem som sjunger den), »Don't You Ever Get Tired (Of Hurtin' Me)«, »Make the World Go Away«, »Don't Touch Me«, »It's Not Love (But It's Not Bad)«, »You Comb Her Hair« och de andra.
Vår Spotify-lista i ämnet ger bevis.
Hank Cochran började göra sig ett namn som del av duon The Cochran Brothers - där blivande rock'n'rollstjärnan Eddie Cochran, som han trots namnet inte alls var släkt med, utgjorde andra halvan. Något direkt genombrott som artist fick Hank Cochran aldrig, det var som låtskrivare åt andra han blev en av de riktigt stora och det började när Patsy Cline 1960 spelade hans - och Harlan Howards - »I Fall to Pieces«. En låt hon inte alls gillade men likafullt fick en countryetta och stor pophit med. Andra som med framgång spelat in Hank Cochran-material är Eddy Arnold, Ray Price, Burl Ives, George Jones, Merle Haggard, Bettye Swann, Elvis Presley, Ronnie Milsap, Etta James, Vern Gosdin, George Strait och Rosanne Cash, för att bara nämna några.
Det var också Hank Cochran som såg till att bardiskpolaren Willie Nelson fick ett skivkontrakt, bara en sådan sak.
- Hank skrev om egna upplevelser, sådant han kände. Lika ofta som han gick och kärade ner sig fick han sitt hjärta krossat, så han bar omkring på många känslor. »You walk by and I fall to pieces«, det säger egentligen allt, minns countrysångaren Bobby Bare sin vän.
I torsdags avled Hank Cochran i sitt hem, sjuttiofyra år gammal, efter en längre tids sjukdom. Som han själv skulle ha uttryckt saken; ain't life hell.
Sonic-läsaren med gott minne kanske kommer ihåg att vi våren 2009 langade fram en Spotify-relaterad trestegsraket av »En bok att lyssna på«-spellistor. Spellistor direkt eller ibland aningen indirekt knutna till de utsökta musikböckerna »The Heart of Rock & Soul: The 1001 Greatest Singles Ever Made« av Dave Marsh, »Heartaches By the Number: Country Music's 500 Greatest Singles« av David Cantwell & Ben Friskics-Warren och »Waiting for the Sun« av Barney Hoskyns.
Sent omsider - en och annan »Varje år är ett bra musikår«-lista kom emellan - anländer så »En bok att lyssna på, vol 4«. Och det är inte vilken bok som helst vi snackar om. Turen är denna gång nämligen kommen till Peter Guralnicks djuplodande, lärorika, uppfostrande och synnerligen metodiska »Sweet Soul Music: Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom«. Vill man veta hur gospel och r'n'b blev soul och hur det blev omöjligt att leva utan soul ska man läsa denna bok. Man gör det med fördel om man använder »En bok att lyssna på, vol 4« som soundtrack. Trehundrafemtio låtar känslohistoria.
Det är dags att runda av »Varje år är ett bra musikår«-serien. Sextiotre år blev det, totalt 6300 låtar musikhistoria. (Vi får se om vi återkommer med en volym två på varje årtal så småningom...)
Och vi lämnar detta tema med tre utsökta musikår.
Laurie Anderson föddes, Al Jolson dog och Sam Cooke ersatte R.H. Harris i gospelgruppen The Soul Stirrers. Mycket hände det här året. Anton Karas »The Third Man Theme«, »Sausage Rock« med Doc Sausage & His Band, »Saturday Night Boogie Woogie Man« med Jimmy Liggins And His Drops Of Joy, Django Reinhardts »Darktown Strutters Ball« och Mabel Scotts »Baseball Boogie« händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade själsvärmare från 1950 får onekligen sommaren att kännas ännu mer behaglig.
Broder Daniels basist skivdebuterade, Big Pun dog och Sonic kom ut med sitt första nummer. Mycket hände det här året. »It Takes a Fool to Remain Sane« med The Ark, »911« med Wyclef Jean & Mary J. Blige, »Up With People« med Lambchop, Compulsive Gamblers »Stop & Think It Over« och »By Your Side« med Sade händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade fyrverkeripjäser från 2000 gör faktiskt kvällarna ännu ljusare.
Devo gav ut sitt första album på tjugo år, Alex Chilton dog och då Bono i München trillade på scen (»Because he stood too close to the EDGE!«, som någon formulerade saken...) slog han sig så illa att hela U2:s USA-turné fick ställas in. Mycket har hänt i år. »Floating Vibes« med Surfer Blood, »Chinatown« med Wild Nothing, Robyns »Dancing on My Own«, Shelby Lynnes »Like a Fool« och »Ridin' in My Car« med She & Him har rentav bara börjat hända. Hundra Spotify-förmedlade livsbejakare från första halvan av 2010 får oss att se fram emot återstoden av året.
Hultsfred var mycket, men framför allt var det nog det första stället där man hittade likasinnade.
I dagens internetvärld av sociala medier är det hur lätt som helst att finna själsfränder. Sommaren 1988 kunde den sextonåring som var jag ana att det fanns andra människor som lusläste Slitz eller varje söndagkväll lyssnade på »Bommen« i P3, men jag visste inte vilka de var eller hur de såg ut - i alla fall om man undantar Morris, Löfgren och Björn som slog följe med mig till Hultsfred 12-13 augusti med varsin tvåhundrafemtiokronorsbiljett i handen och en unison seriositet som gjorde att packningen inte tilläts rymma något annat alkoholrelaterat än ett spritkök.
Det här var på den tiden då man på festivalområdet förutom musikscener och matvagnar hittade stånd och tält där skivaffärer, mer eller mindre underjordiska tidningar, moraliskt förkastliga förlag och nästan uteslutande illröda organisationer höll låda. Vart man än stack in sitt huvud möttes man av något nytt, något oupptäckt, något utmanande eller stimulerande - för den som hade vuxit upp på landsorten var det en popkulturell Kiviks marknad.
Det svåra tredje albumet. I många fall en klyscha, i Scissor Sisters fall ett faktum, konstaterar Anders Dahlbom.
För en fullständig lista över våra sajtrecensioner, klicka på »Recensioner« i menyn till vänster.
Sajtrecensionerna tar nu ett litet semesteruppehåll och är tillbaka i augusti igen. Men det kan vara värt att hålla utkik på sajten även under juli månad, bland annat kommer vi att publicera de tre sista Spotify-listorna i »Varje år är ett bra musikår«-serien. Ha en skön sommar!
I dag släpps Håkan Hellströms samlingsalbum »Samlade singlar 2000-2010«. Nyligen kom en limiterad jubileumsutgåva på vinyl av debutsingeln »Känn ingen sorg för mig Göteborg«. Sonic har härmed det stora nöjet att meddela att vi lottar ut tre paket med både samling och singel. Vill du ha chans att vinna? Klicka här!
En av de sångare och låtskrivare som åtnjöt en välförtjänt renässans efter de båda »Country Got Soul«-samlingarna i början/mitten av nollnolltalet var den väldige träskbarytonen Larry Jon Wilson.
Nu har han tyvärr lämnat oss, sextionio år gammal, i följderna av en stroke. Minns Larry Jon Wilson genom att spela »Ohoopee River Bottomland«, »Sheldon Church Yard« eller någon annat av hans söderngotiska mästerverk från sjuttiotalet, eller titta på videon till »Shoulders« från 2008 års Honest Jons-utgivna, självbetitlade comebackalbum nedan.
När M.I.A.-skyddslingarna Sleigh Bells slutar anstränga sig för att framstå oförutsägbara närmar de sig någonting unikt. Problemet, enligt Niklas Elmér, är att det sker för sällan.
Han skulle ha hållit tillbaka på all rap och tydligare lyft fram sin sång. Isabel Nellde ser anledning att gnälla och knorra lite över det efterlängtade Drake-albumet.
Det börjar bli hög tid för den vackre engelsmannen att göra annat än uteslutande reproducera det förflutna. Pierre Hellqvist väntar sig mer av den uppenbart begåvade Pete Molinari.
Festivalsäsong igen... Såvida man inte är begåvad med en faslig massa pengar och/eller tid ställs man inför en mängd svåra beslut. Det finns så många faktorer att ta hänsyn till och väga mot varandra. Vilken festival är roligast? Vilken är starkast? Vilken har bästa läget rent geografiskt? Och datummässigt? Och sett till priset? Var finns det inga mygg och minst blaskig öl? Hur avlägsen är campingen och var är vakterna mest toleranta? Känns Jay-Z viktigare än Prince? Är Local Natives (bilden) mer sommar än Empire Of The Sun? Finner man mest drama hos Lily Allen eller hos Babyshambles-Pete?
Sonic ger viss hjälp till den villrådige genom att presentera tjugo akter från tio ledande festivaler på tio Spotify-listor. Lyssna, begrunda och må smaken leda dig rätt.
- Så länge de kommer till mig tänker jag göra mitt bästa med dem. Det är en låtskrivares förbannade plikt.
Sonic-läsaren med gott minne kanske kommer ihåg att vi våren 2009 langade fram en Spotify-relaterad trestegsraket av »En bok att lyssna på«-spellistor. Spellistor direkt eller ibland aningen indirekt knutna till de utsökta musikböckerna 
En av de sångare och låtskrivare som åtnjöt en välförtjänt renässans efter de båda »Country Got Soul«-samlingarna i början/mitten av nollnolltalet var den väldige träskbarytonen Larry Jon Wilson.
Festivalsäsong igen... Såvida man inte är begåvad med en faslig massa pengar och/eller tid ställs man inför en mängd svåra beslut. Det finns så många faktorer att ta hänsyn till och väga mot varandra. Vilken festival är roligast? Vilken är starkast? Vilken har bästa läget rent geografiskt? Och datummässigt? Och sett till priset? Var finns det inga mygg och minst blaskig öl? Hur avlägsen är campingen och var är vakterna mest toleranta? Känns Jay-Z viktigare än Prince? Är Local Natives (bilden) mer sommar än Empire Of The Sun? Finner man mest drama hos Lily Allen eller hos Babyshambles-Pete?
